söndag 13 juni 2010

Bok: Fågelhundsträning på naturens villkor

Var på biblan här om dagen och hittade lite nytt att läsa. En bok om viltspår, som jag inte börjat med ännu och så denna: Fågelhundsträning på naturens villkor av Bengt Rödseth, utgiven 2002.
Jag har generellt inte så höga tankar om jakthundsböcker, de handlar mest om ledarskap och korrigering men jag tänker att något kan man alltid lära. I inledningen började jag få lite förhoppningar, författaren menar att med våran intelligens kan vi överlista våra hundar utan att spöa dem och han hoppas med denna bok bespara många hundar från att bli misshandlade (författarens egna ord).

Han börjar med att ta upp vilken typ av fågelhund som passar ens jakt, hur man ska förhålla sig till stamtavlor, jaktprovsmeriter etc. Ganska vettigt, något jag inte sett tidigare. Ganska kritiskt till utställningslinjer och vissa uppfödare.

Sedan går han igenom de olika mentala egenskaperna som dessa raser har, och vilka som är mer eller mindre önskvärda. Tillgänglighet, skärpa, temerament osv. Hur mycket man önskar eller inte önskar av respektive egenskap för att få en bra jakthund.
Författaren forsätter sedan att skriva om hur inlärning fungerar. Att hunden fungerar mer som en dator och inte tänker och tycker så mycket, utan agerar efter hur vi har programmerat hunden. Hunden lär sig i bilder och vi måste förändra dessa bilder mycket försiktigt så hunden fortfarande förstår, och inte spöa på hunden för att den jäklas med oss. Här har jag börjat få riktigt höga förhoppningar på boken (trots att han menar att belöning enbart ska vara röstberöm).

Sen kommer kapitlet om fostran och ledarskap, där min förhoppning svalnar något.. Först och främst ska man se till att inte köpa valpar från någon som låter tiken lämna valparna (hoppa ut från hage etc) för då fostrar de inte valparna tillräckligt (en tik som inte kan komma ifrån sina valpar hugger tillslut valparna eftersom den inte har en möjlighet att vara ifred, detta är forskning som Erik Wilson gjort för länge sedan och ligger till grunden att vi bör nypa våra valpar som tikarna gör, dock sker detta inte hos tikar som kan komma ifrån sina valpar). När valpen kommer hem ska man fortsätta själv med detta genom att lägga ner valpen några gånger om dagen på sidan tills den somnar och givetvis varje familjemedlem. Sen är det lite morrningar, daskar och bett (ja, han biter valpen) man ska använda för att lära hunden rätt och fel.

Den största delen handlar sen om de olika momenten och hur man lär in dem. En del bra tips (tex habituering i jaktsituation innan hunden får börja jobba) och en del lite sämre (tex, när du ska lära hunden ligg så passar du på när hunden är på väg mot dig, sträck upp armarna och skräm den lagom så den lägger sig ner, och när den alltid gör så lägger du på kommandot).

Jag tycker boken är ganska tvetydlig. Ena sekunden vill han inte lära ut tvångsapportering och nästa beskriver han hur man biter hunden i örat. Han ger dock en del bra tips om stadga och passivitet som kan vara värt att ta till sig. Sen tror jag att boken är riktad till "de riktigt tuffa jägarna" eftersom han ser sig som en mjukis som inte elar sin hund, som inte spöar på den osv. Så kan han få någon sådan person att träna sin hund efter hans metoder så är det ju en klar förbättring.

3 kommentarer:

Helena o Vilja sa...

TACK för en snabbrecsension....han låter ju minst sagt lite kluven men det är nog tyvärr alltför vanligt i jaktvärlden att de som räknar sig som mjukisar inte kör med vad vi räknar som mjuka metoder :( Spännande din kurs lät....den vill vi höra mer om! Tänkte höra om det är ok att jag länkar till din blogg för det blir så lätt att jag missar att läsa den annars. Kram

Karin & co sa...

Du är lite inne på funderingar som jag har. Man träffar många duktiga hundförare, som man tycker har vettiga idéer men som ändå inte passar in i det tänk som jag själv har. Jag tror som du skriver att man får plocka russinen ur kakan.

Det kräver dock en viss baskunskap och insatthet för att kunna göra det. Är man förstahundsägare så suger man ju i sig allt utan eftertanke. Det är då man tittar på Ceasar Milan och sen gör likadant, utan att egentligen veta vad man gör.

Jag ser att du har kunnat bocka av lite grejer på listan :-)

Micael sa...

Som kattuppfödare och hundmäniska har jag stor sans för denna bok. Trygghet för en hund är på vissa sätt olik trygghet för en katt. En hund behöver en en anpassning och om denna görs på så naturligt sätt som möjligt stressas hunden minst och mår bäst. Att förhålla sig till en hund på hundens vis är också mest hundetiskt. Så att småbita en hund i örat känns helt naturligt, om än onaturligt för oss tvåbenta emellan.