Lydnadsträning varje dag

Åtminstone lite lydnadsträning varje dag! Så roligt med fullt ös just nu på all träning, även om det emellanåt känns övermäktigt med allt som måste läras in för nästa klass. I måndags körde jag lite kedja på momenten hon kan (men kan bli bättre på), fotgående, positioner under marsch, inkallande med ställande och fjärr på plattform. Fjärren var kanon! Inkallningen förstörde jag nog själv med en boll bakom henne. Fotågendet är svajigt men engagerat. Positionen stå var lite för otränad. Men en sak jag kom fram till under träningen var att konskicket är inte bra. Hon sorterar inte vad jag säger utan kan göra rätt två gånger och sen bara bestämma sig för att då göra något annat - hoppa, ta rutan, springa till något som inte har med saken alls att göra. Så denna veckas fokus ligger på konskick. Jag går tillbaka för att få mycket lyckande och lägger successivt till störningar, och låter inte tre skick vara likadana. Det har faktiskt tagit sig och igår kväll kunde vi göra skick i hallen med både apport och hinder framme till slut. 

Vinterträningen är igång.

Här tränar vi hos Ann, där får man mycket störning

Mycket aktivitet mitt på landet

Mellan mina skicka på kon-pass så gör vi lite småpyssel av annat. Försöker komma ihåg att träna på platsliggning (och att det även ingår att man ska ställa sig bakom hunden), fjärrskiften och börjar om ibland med vittringen. Jag känner mig mycket bättre redan på att återgå till steg 1 när det blir fel och sen kan jag fort stegra, det har verkligen hjälpt oss i vår träning denna vecka.  

En boll och en apport på en gång - inga problem!

 

En dag i spårskogen

Finns det några bättre dagar än de här höstdagarna i spårskogen? 

Efter ett lyckat spår kan det vara skönt att ta en skit

Enya har lagt sig tillrätta

 

Dagskurs för Lizette Olausson

I lördags arrangerade min nya stödklubb Enköpings BK en kurs för Lizette Olausson. Den hette grunder för tävlingshunden och handlade i kort om vilken verktygslåda Lizette har för att relativt enkelt kunna växla sina hundar mellan olika grenar. Jag gick det som en kurs, men det blev kanske inte så mycket träning, dels för att det var mycket (nyttig) teori samt att hon visade övningarna med sin egna hund. 

Verktygslådan

Jag insåg ju ganska snart att jo, nog har jag en verktygslåda men jösses så mycket skit jag kastat i den. En smutsig handduk, en halväten banan, en trasig hammare.. Ja, eller så känns det när man inser hur lite struktur som funnits kring den här hunden och vår träning. Hur mycket grejer vi donat med som aldrig blivit klara. Det blev min "läxa" närmaste två veckorna, hålla på kriterierna och inte slarva. Men det har jag nog brutit hundra gånger vid det här laget.

Vikten av att kampanja

Det var så mycket på kursen så det är svårt att sammanfatta utan att skriva en hel uppsats, men några saker vi la lite extra krut på var positionsövningar, som hon börjar med alla i frontposition. Det är grunden att stå nos näsa. Hunden får vara ett släp man ska backa med (styra med hjälp av ratten/sina händer) vilket var en bra övning för att få in lite kontroll med händerna. Sedan kan man döpa positionens rörelse, dvs när hunden backar framför mig är det C. Sedan kan jag ställa upp i fotposition och säga C och hon går bak även där. Jag insåg ganska snart att vi har inte en bra position, vi har en rörelse på sidan. Gå fram eller bak och gör det ganska fort oavsett var jag är, ungefär. Sen försökte jag när jag kom hem att arbeta med handtarget/magnethand, men det har bara skapat frustration. Jag pausar den ett tag och kanske är jag så krass att jag åker till Anna Larsson och tar privatlektion i enbart fotgåendet istället. Och behöver jag lära in en targethand även där så får hon hjälpa mig med tajmingen för jag känner just nu att detta skapar en dålig relation. Speciellt när det är ett moment som man "bara gör"..   

Fokus på skål vad som än händer runt en

En annan sak vi fokuserade på vad det ovan, att man ska hålla blicken mot en vald punkt. Där fick jag ganska snart bevis på hur fort jag släpper på mina kriterier.. Det var ju bara en liten blick år sidan.. Men nej, det blev bassning av Lizette. Vidare tränade vi på apportering och då delades den upp i 5 olika delar. Lekövningar (att vilja springa till och från förare), magnethanden, ge presenter (alltid fokus mot handen när något plockats upp), håll och ingång till fotposition. Syftet är att alla delar kan tränas separat och om något strular kan man bara ta upp den delen och kampanja den och sen när allt sätts ihop igen sitter det som en smäck! 

För mig var det en bra påminnelse om att ha lite struktur och ordning på grejerna, bara det att föra lista över allt hunden kan är ju något jag totalt skippat med denna hund. Vara noga med vad man ska träna osv. Jag tror att Sirap har funnits i mitt liv just nu av andra anledningar. Först var det covid, sen blev det separation, efter det ett jobbyte och en flytt. Hon har rehabats massor och jag har inte varit motiverad för tävling för jag har rensat bort allt i mitt liv under en tid. Det har helt enkelt inte varit så viktigt, jämfört med vilket krut jag la på allt med Nässla. Sirap är dessutom lättare att slarva igenom saker med och då har jag gjort det. Det är liksom inte hela världen, men nog kan vi skärpa till oss lite framöver allt! Speciellt om vi ska upp i klass 2 på lydnaden. 

 

Ingen förändring på förändringen

Men guuuuuu! Jag har ju glömt att uppdatera er, vi var i Norge på semester (det kanske jag bjussar på bilder från när jag inte måste jobba så mycket) men efter det så var vi på strömsholm och körde ultraljud på lilla magen. INGA FÖRÄNDRINGAR! Så vi behåller mjälten ett tag till, och åker tillbaka om några månader och ser vad som händer tills dess. 

Sen vi kom hem för en vecka sen har vi fokuserat på lydnaden. Går sådär, hon är rätt olydig. 

Olydig lydnadshund med tre vittringspinnar i munnen.

 

Utom tävlingssäsong

Jag känner att jag kickade igång den här bloggen med dunder och brak, aktiviteter var och varannan dag för att sen helt plötsligt dö ut. Det går ju lätt att tänka att det hör ihop med min väntan på döden, men mest är det faktiskt för att vi inte gör så mycket nu, då vi är klara i de klasser vi befinner oss i. Jag och Sirap ska dessutom resa till Norge om någon dag och för någon vecka sedan var vi båda iväg på jobbresa ett par dagar. Vi gör alltså saker men kanske inte så intressant för omvärlden. 

Men förra veckan var vi en heldag hos våra vänner på Muskö. De förlorade sin Fina i våras och när Kerstin suttit på soffan och stirrat i två månader kände Jens att de behövde en valp, så de hade lilla Ipa hos sig nu. Jag tyckte det var intressant att få prata om det där, för jag har ställt mig frågan om hur tidigt man kan skaffa sig en ny valp och kommit fram till att så fort som möjligt, för att inte hamna i det mörker som jag hamnade efter Nässlas död. Jag tror att man kan sörja samtidigt, men fortfarande få ha livsglädjen som kommer med en ny valp. När jag frågade Therese om detta (som precis fick ta bort en valp/unghund) och sa att jag kanske försummar valpen i min sorg så kontrade hon med att det är ju vad hon gör med de hundar hon redan har, så det är ju egentligen ingen skillnad. Det blev en liten aha för mig. Och givetvis, med försumma menar jag inte att hunden har misär, men kanske inte det fulla fokuset. Det finns ju inget rätt och fel i det här, men jag vet att jag orkar inte ha den långa sorg som blev när jag var utan hund i 9 månader förra gången. Då måste jag sluta ha hund helt enkelt. 

Åter till det roliga, att ha en valp, så var det första gången jag sett att Sirap tyckt om en valp. Hon blev faktiskt både lite lesbisk och pedofil då hon blev väldigt uppvaktande mot Ipa. Hon som mest brukar ignorera såna där små.. 

Vi är faktiskt kompisar. 

En helgdag på Muskö innebar även helpension. Lunch, fika och middag. Sirap hakade på middagen. 

I övrigt har jag tränat lite på våra lydnadsmoment här hemma på gården, inget avancerat. Går bra med både apporter som störning och vittringen tycker jag. Fjärren är svår och baklänges-fotgående glömmer jag oftast bort.. Vi hade även besök av Josefin och Ivy, en tollare som ska starta på sitt första prov snart, så vi tränade lite tolling och sök. Sirap fick söka av först för att göra lite spår i marken. Hon var inte strålande på att ta and, men det har hon nog inte gjort sen några dagar i våras när jag var inne på att starta på prov (men tänkte om och satsade på lydnaden istället). Hönsen var INTE imponerade över att ha en RÄV på gården, har aldrig hört dem skrika så av att se en hund. 

När vi är ute och åker med andra, som tex när vi skulle på jobbresa och chefen åkte med mig, så frågar folk om inte Sirap tycker det är jobbigt att åka bil länge. Man kan väl säga att hon älskar att åka bil, till den grad att hon blir fett besviken om jag inte öppnar den åt henne när vi bara är ute på gården och fixar. 

När vi donar i trädgården vill Sirap gärna sova i skuffen

I övrigt är Sirap som vanligt, byter gärna något mot en matbit

 

Status på Sirap

Siraps mage är numera bra, vi är igång med vår träning igen och det gick ganska fort att vara tillbaka i gängorna. Vi har fått en tid på Strömsholm för att kolla upp mjälten i slutet av månaden och jag har bestämt mig för att ha inställningen att vi hittat det så tidigt att det kommer kunna gå bra. Samtidigt har jag min krassa sida och blir ledsen så fort en tanke på framtiden kommer upp. Tobias ville planera nyår och jag känner att jag inte kan göra det när jag inte vet vad som kommer. Jag fick hem mina nya inne-träningsskor som jag beställde och blev bara ledsen över att vi kanske inte ens kan använda dem. Jag vet inte ens om hon lever till sin födelsedag 4 oktober. Men så länge vi inte fått något besked från veterinären får vi försöka låtsas som att allt är som vanligt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne redan. För att motverka alla tankar har jag börjat titta efter valp för att antingen vara beredd på nästa hund eller överlappa. Har hittat en intressant uppfödare med tre planerade kullar, men jag väntar tills vi varit hos vet innan jag kontaktar dem. 

Stackars Sirap

I fredags var jag ju så klart pepp efter kursen och skulle träna lite fjärr på min lunch. Tyckte att Sirap betedde sig lite konstigt vid läggandet, såg nästan ut som att hon skakade och hon studsade snabbt upp igen. Hon ville inte riktigt heller lägga sig, som en känslig hund vid blött underlag. Jag tyckte det var konstigt, men kunde liksom inte känna att magen kändes svullen eller något annat fel. På kvällen/natten kräktes hon upp sin middag och behövde gå ut, det var inget allvarligt med magen, bara pyttelite diarre, tänkte att det var för att hon fått mycket ben under dagen. 

Katten ville äta upp hennes mat

På morgonen spädde jag ut hennes mat med lite katt-blötfoder för att hon skulle äta, då hon vart lite kinkig pga skendräktighet och jag inte vill att hon ska kräkas. Vi skulle dessutom på jakt så viktigt att hon hade energi. Hon fick i sig lite, säkert mest pga konkurrens till Molly, men efter en stund kräktes hon upp maten igen. Jag gav återbud till jakten och avvaktade. Efter ett tag kräktes hon upp en godbit jag gett henne när jag skulle kolla att hon inte hade flytningar (som hon inte hade) och senare kräktes hon galla och till slut stod hon och hulkade. Jag ringde till Strömsholm vid 10 och de sa att jag kunde iaf kolla in och få henne kollad av en djurvårdare då jag troligtvis inte skulle få tid hos en veterinär om jag avvaktade till eftermiddagen. Jag åkte in. Först fick vi träffa en vårdare och han sa att vi skulle träffa en veterinär. På Strömsholm kändes hon piggare, och efter två timmars väntan på veterinären funderade jag på om vi inte skulle åka hem ändå. Men när hon inte ens ville dricka vatten så stannade vi kvar. Veterinären skickade in oss på ultraljud på magen och satte henne även på dropp under tiden vi väntade på vår tur. Hon tyckte att hon hade lite låg puls, även om hon inte var uttorkad.  

Nu trött med dropp

Vi fick sen gå in och göra ett ultraljud för att kolla på livmoder och tarmar. Livmodern såg fin ut men tarmarna var fyllda med diarré som behövde komma ut. Sedan noterade de att hon hade en ca 1 cm stor förändring på mjälten som vi måste kolla upp sen, men det gör man inte akut. Vi fick gå tillbaka till vårt rum för att återuppta droppet och vänta på provsvar och veterinär i ytterligare en timma. Jag började störtgråta för en förändring på mjälten är för mig en dödsdom, och en snabb sådan. Veterinären kom och sa att proverna såg bra ut, hon ska få medicin utskrivet mot illamående och tabletter med hem mot magknip, så ska det gå över inom 5 dagar. Sedan får jag boka tid för mjälten separat då det inte är något som hanteras under akuttiden. 

Vi kom hem ganska sent och Sirap var inte intresserad av att äta eller dricka, men hade iaf nu ett litet lager från dropp. I går, dvs dagen efter, ville hon fortsatt inte äta eller dricka och jag fick mata henne med en spruta där jag hade vatten med lite utspätt blötfoder. Fick inte i henne så mycket, kanske 5 dl på hela dagen, men hon bajsade inte så mycket heller. Hon var trött och ville bara sova och ihop med tanken om mjälten var jag helt knäckt. Det är svårt att se positivt på framtiden när hunden redan nu ser ut att vara döende. På kvällen började hon åtminstone lägga sig i soffan och ta våra platser i fåtöljen efter att vi flyttat på oss, vilket är en liten subtil signal, men ändå i rätt riktning. Om hon skulle fortsätta matvägra som idag skulle jag ringa Strömsholm. 

I morse var hon mycket piggade och tittade en sväng på maten som presenterades, men valde att avstå. Efter att jag själv ätit kom jag med någon bit till henne i soffan och då åt hon två tuggor - glädjen! Sen gick vi ut för att se om hon skulle göra ifrån sig, men nej, däremot ville hon ner i källaren (där finns massa gotte). Jag ville inte ge henne något men gav henne apporten och åh så glad hon blev. Ut och busade med den och när jag bytte till mig den busade jag upp min belöning i handen och hon åt den snabbt, vilket bara var hennes skonkost. Nu har hon ätit de små portionerna jag har serverat och det känns som vi är på rätt väg. 

Jag har ringt Strömsholm om tid för nytt ultraljud för att kolla upp förändringen. Jag har en stor del i mig som fortfarande ser det som en dödsdom, och jag planerar inte för att vi kommer ut och tävla något mer eller annat i den stilen, men däremot har jag en del av mig som tänker att det går att amputera mjälten nu när vi sett det i god tid och vi kan leva vidare några år till tillsammans. Jag vill liksom inte ens tänka mig alternativet.