I fredags var jag ju så klart pepp efter kursen och skulle träna lite fjärr på min lunch. Tyckte att Sirap betedde sig lite konstigt vid läggandet, såg nästan ut som att hon skakade och hon studsade snabbt upp igen. Hon ville inte riktigt heller lägga sig, som en känslig hund vid blött underlag. Jag tyckte det var konstigt, men kunde liksom inte känna att magen kändes svullen eller något annat fel. På kvällen/natten kräktes hon upp sin middag och behövde gå ut, det var inget allvarligt med magen, bara pyttelite diarre, tänkte att det var för att hon fått mycket ben under dagen.
![]() |
Katten ville äta upp hennes mat |
På morgonen spädde jag ut hennes mat med lite katt-blötfoder för att hon skulle äta, då hon vart lite kinkig pga skendräktighet och jag inte vill att hon ska kräkas. Vi skulle dessutom på jakt så viktigt att hon hade energi. Hon fick i sig lite, säkert mest pga konkurrens till Molly, men efter en stund kräktes hon upp maten igen. Jag gav återbud till jakten och avvaktade. Efter ett tag kräktes hon upp en godbit jag gett henne när jag skulle kolla att hon inte hade flytningar (som hon inte hade) och senare kräktes hon galla och till slut stod hon och hulkade. Jag ringde till Strömsholm vid 10 och de sa att jag kunde iaf kolla in och få henne kollad av en djurvårdare då jag troligtvis inte skulle få tid hos en veterinär om jag avvaktade till eftermiddagen. Jag åkte in. Först fick vi träffa en vårdare och han sa att vi skulle träffa en veterinär. På Strömsholm kändes hon piggare, och efter två timmars väntan på veterinären funderade jag på om vi inte skulle åka hem ändå. Men när hon inte ens ville dricka vatten så stannade vi kvar. Veterinären skickade in oss på ultraljud på magen och satte henne även på dropp under tiden vi väntade på vår tur. Hon tyckte att hon hade lite låg puls, även om hon inte var uttorkad.
![]() |
Nu trött med dropp |
Vi fick sen gå in och göra ett ultraljud för att kolla på livmoder och tarmar. Livmodern såg fin ut men tarmarna var fyllda med diarré som behövde komma ut. Sedan noterade de att hon hade en ca 1 cm stor förändring på mjälten som vi måste kolla upp sen, men det gör man inte akut. Vi fick gå tillbaka till vårt rum för att återuppta droppet och vänta på provsvar och veterinär i ytterligare en timma. Jag började störtgråta för en förändring på mjälten är för mig en dödsdom, och en snabb sådan. Veterinären kom och sa att proverna såg bra ut, hon ska få medicin utskrivet mot illamående och tabletter med hem mot magknip, så ska det gå över inom 5 dagar. Sedan får jag boka tid för mjälten separat då det inte är något som hanteras under akuttiden.
Vi kom hem ganska sent och Sirap var inte intresserad av att äta eller dricka, men hade iaf nu ett litet lager från dropp. I går, dvs dagen efter, ville hon fortsatt inte äta eller dricka och jag fick mata henne med en spruta där jag hade vatten med lite utspätt blötfoder. Fick inte i henne så mycket, kanske 5 dl på hela dagen, men hon bajsade inte så mycket heller. Hon var trött och ville bara sova och ihop med tanken om mjälten var jag helt knäckt. Det är svårt att se positivt på framtiden när hunden redan nu ser ut att vara döende. På kvällen började hon åtminstone lägga sig i soffan och ta våra platser i fåtöljen efter att vi flyttat på oss, vilket är en liten subtil signal, men ändå i rätt riktning. Om hon skulle fortsätta matvägra som idag skulle jag ringa Strömsholm.
I morse var hon mycket piggade och tittade en sväng på maten som presenterades, men valde att avstå. Efter att jag själv ätit kom jag med någon bit till henne i soffan och då åt hon två tuggor - glädjen! Sen gick vi ut för att se om hon skulle göra ifrån sig, men nej, däremot ville hon ner i källaren (där finns massa gotte). Jag ville inte ge henne något men gav henne apporten och åh så glad hon blev. Ut och busade med den och när jag bytte till mig den busade jag upp min belöning i handen och hon åt den snabbt, vilket bara var hennes skonkost. Nu har hon ätit de små portionerna jag har serverat och det känns som vi är på rätt väg.
Jag har ringt Strömsholm om tid för nytt ultraljud för att kolla upp förändringen. Jag har en stor del i mig som fortfarande ser det som en dödsdom, och jag planerar inte för att vi kommer ut och tävla något mer eller annat i den stilen, men däremot har jag en del av mig som tänker att det går att amputera mjälten nu när vi sett det i god tid och vi kan leva vidare några år till tillsammans. Jag vill liksom inte ens tänka mig alternativet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar