En mardröm

För snart fyra månader inträffade något som var bland det värsta i mitt liv. Jag och Sirap skulle gå ut och gå och strax utanför vårt hus såg jag att det sprang en lös amstaff på ängen. Jag har mött den hunden förr med munkorg och ägaren har sagt att vi inte får komma nära, så jag blev så klart nervös och vände direkt jag såg dem, men hunden hann se oss och tog sikte för anfall. Det var inte en incident där hunden kom fram och kollade av för att sen bli aggressiv utan den sprang hundra meter med ett mål, att bitas. 

Därefter följde en mardröm. Jag minns inte följden på händelsen, men hunden satte sig i Siraps bog, bet sig fast i hennes mage/juver och försökte sätta sig fast i hennes hals. Jag sparkade hunden, stod på dess framben, satte mig på den och hela tiden försökte jag öppna käften på den. Jag tänkte bara att jag inte fick dra bort hunden för då skulle Siraps muskler/mage slitas sönder. Det är fruktansvärt att tänka på det här, trots att det gått hela fyra månader, så jag skriver inte så detaljerat mer om det. Hundens ägare kom till plats, lyfte upp henne i bakbenet, men hon slet sig och attackerade igen. Tobias hade hört mitt skrik och kom även och mötte upp oss och vi åkte direkt till Strömsholm. 

Jag hade inte en tanke på mina egna händer, men Tobias insisterade på att köra mig till akuten i Västerås och ta Sirap själv till Strömsholm. Jag gick med på det, glömde min telefon i allt tumult så jag kunde inte få vare sig uppdateringar eller säga var jag satt någonstans. Allt tog tid och jag satt bara och grät i väntrummet på jouren med en stor nedblodad handduk runt handen. När jag väl blivit omplåstrad och fått både antibiotika och stelkrampsspruta blev jag utsläppt och undrade hur jag skulle lösa det nu. Jag hade ingen telefon och kan inte numret till Tobias, men när jag kom ner på entréplan såg jag att han precis var på väg in på en toalett. Sirap var inlagd och de skulle ringa oss under dagen med uppdateringar. Vi fick hämta henne på kvällen och en så medtagen hund har jag aldrig varit med om 😭

Jag lägger inte upp bilderna som är från dagen efter för de är för grova, så detta är efter några laserbehandlingar och dagar av mycket effektiv läkning. 

Mitt ben efter jag har försökt sparka bort hunden, suttit på den osv.

Siraps hals, räddad av all päls

Det blev givetvis en polisanmälan av händelsen, trots att ägaren bad oss sköta det privat (utan att berätta för några grannar). Polisen la ner det innan det knappt ens kommit in till dem (eftersom hund = föremål blir det skadegörelse i fallet om Sirap, och eftersom de inte bussade hunden på henne var det en olycka, och jag var inte tillräckligt skadad för att räknas) men de skickade det vidare till Länsstyrelsen i Uppsala. Jag fick gott förtroende för handläggaren och hon lät helt förfärad när jag berättade om vad som hänt, och att ägaren sagt att de kommer fortsätta släppa den fast på andra ställen. Allt tog tid, men vi bad hela tiden om att få ut de handlingar som kom in (jag räknas ju inte som en part i detta så jag får inga uppdateringar trots att jag bad om det). Där kunde vi läsa att ägaren även i samtal med LS berättat att han tänkt fortsätta släppa hunden "Hon måste ju få leka". Då tänkte vi att hans egna dumhet blir vår räddning och han kommer få munkorgskrav, eller minst koppeltvång. Döm om vår jävla förvåning när beskedet från LS kommer och de inte får några som helst restriktioner, bara se till att det inte händer igen. Förvisso med undertonen att det innebär att ni bör ha koppel på hunden alltid utomhus, men det ger även en ägare, som visat prov på ganska dåligt omdöme redan, utrymmet att faktiskt ha hunden lös om han tycker det känns säkert (vilket han gjorde där utanför vårt hus). Jag känner mig så otroligt sviken av systemet och vågar ju inte ta promenader där jag bor. Jag har sett dem (i söndags gick de tom förbi vårt hus 😡) och de har alltid munkorg numera, men det hjälper tyvärr mig inte. När jag var tvungen att gå åt deras håll för att hämta min bil på verkstad hade jag med mig en kniv.

Alla handlingar finns att begära ut från LS i Uppsala med diarienumer 799-2025, jag har dem även uppladdade här och här. OBS! Det är mycket värre bilder så klicka inte om du är känslig för sår och blod. 

Mitt i allt blir det ju även massa försäkringsärenden. Dels anmälde jag olycka hos mitt eget bolag, som betalade ut för mina kostnader. Sen sa de att de kunde inte kontakta mig om ett år för att eventuellt ersätta för ärr då det inte står i min journal att de har tejpat mig. Först stod det inget alls i journalen och jag var i kontakt med regionen och läkare och de skrev de en journal men fick inte med att de tejpade och mitt försäkringsbolag var envisa. Jag kände mig så maktlös, även om jag då inte ens trodde jag skulle få bestående ärr så vill man ju inte misstros som ett offer. Men när jag visade bilder på såren och sa att det är väl självklart att de inte bara satte på plåster på de där hålen så gick de faktiskt med på att det var rimligt och jag ligger kvar i rullorna. Grät av lättnad över att någon trodde på mig. (Bolaget är Hedvig, ett litet billigt bolag som man bara chattar med, har varit snabba och bra trots det där med journalen). Nu vet jag för framtiden att händer något måste jag fota hela processen, inte bara innan.. 

Sen kontaktade jag mitt hemförsäkringsbolag (Folksam) om de kunde hjälpa mig i processen mot hundägaren. Vad skulle jag göra osv, men det var det mest otrevliga jag varit med om. De hjälper inte till med något, eventuell rättshjälp om jag inte får ut något på min privata begäran. Återigen känns det som att jag är helt lämnad ensam, trots att jag är offret. 

Några dagar senare får jag brev från Folksam, som är hundägarens försäkringsbolag. De skriver att de ska bedöma om jag har rätt till ersättning från dem. Jag blir lite osäker på hela processen och frågar dem vad som händer om de bedömer att jag inte har rätt till ersättning, kan jag då kräva det direkt från ägarna, men nej, Folksam företräder dem och om de bestämmer att det inte ska betalas ut något så är det kört för min del. Då skulle jag kunna använda min försäkring för rättshjälp, men hur skulle Folksam kunna driva ett ärende mot Folksam för att jag ska ha rätt till ersättning? De skulle dessutom inte stå för självrisk utan min försäkring skulle i första hand stå för allt, så då undrade jag vad som skulle hända om vi får fler skador under försäkringsåret och pengarna tar slut, men då får jag kontakta Folksam igen för att begära ut mer pengar (om de ansåg att jag hade rätt). Jag tyckte att sättet de formulerade sig på vad så pressande mot mig, som att jag var den som gjort fel. VI ska bedöma om du inte ändå var skyldig lite till händelsen, när ägaren själv sagt att givetvis ska vi betala allt. Jag skickade in min berättelse och alla mina kostnader och vi fick ersättning, tack och lov. Inte för allt eftersom jag gjort lasern på Sirap på eget bevåg, men för notan på evidensia, resorna och mina kostnader. Jag fick även 2400 kronor i sveda och värk. I sammanhanget för den sveda och värk jag haft så är det en piss i havet. De ska även kontakta mig om ett år för att se om jag fått bestående men eller ärr. 

Efter jag fick den dunderkuren med antibiotika har jag varit näst intill konstant sjuk. Mitt immunförsvar har försvunnit helt och jag har haft två omgångar med svampinfektion (men det är ju standard med antibiotika, även om jag aldrig haft det förr), två förkylningar, en vinterkräksjuka (trodde jag var immun då jag inte haft det sen barn!) och covid (som jag inte heller har haft under alla dessa år). I skrivande stund, 4 månader senare, är det rekord då jag inte varit sjuk på 10 dagar. 

Mentalt har vi båda haft det jättejobbigt. Sirap har fått panik när hon hört skrik eller hör folk prata som hon inte ser. Jag drömmer mardrömmar och får rätt som det är panik i skogen att den ska komma lös och jag har fantiserat så många gånger om hur jag skulle hugga hunden i halsen med en kniv eller försöka strypa den. Nu är det bättre och jag har vågat mig ut på promenader åt andra hållet mot där de bor, men nu gick ju de där i söndags så jag kommer nog låta bli det på ett tag själv. Jag måste helt enkelt åka in till stan och gå promenader där, och där får jag givetvis oro så fort jag ser en hund som är större och inte uppenbart helt inom kontroll. Jag är rädd att något ska hända igen och jag vet inte vad Sirap skulle göra mot en lös hund som kommer fram. Men vi är på klubbar, har tävlat och så klart blivit mycket bättre båda två. 

Vi har också pratat med en del grannar, trots att de bad oss att inte göra det. En granne såg det hela så då har de såklart berättat för andra, men vi har även pratat med en granne som bor granne med hunden i fråga. Han har i sin tur polisanmält den hunden två gånger då de också fått både sin hund och sig själv biten av samma hund. Han går sina promenader med en påk idag i rädsla att möta hunden. 

Strax efter detta hade Uppsala Nya Tidning en reportageserie om hundar som biter, vilket var både upprörande och intressant. Ett avsnitt handlade om hur LS resonerade och de ville hellre att ägarna skulle få en chans att göra rätt själva, men att över 60% av hundarna som blir anmälda biter igen. Många ägare till bitande hundar skyller på offren (en uppfödare hade en hund som bet ett barn i en barnvagn och hävdade att barn är opålitliga). Också en artikel om vilka hundraser det är som är anmäls och någon på Hundstallet som förklarade varför det var just dessa "missförstådda hundar". Det är dock låsta artiklar så inget jag kan länka till. 

Men ja, det är vad vi gjort mest av i år - rehabiliterat oss från ett trauma. Men vad jag fått för berättelser till mig känns det som att jag får vara glad att min hund ens är i liv.