Slut på dvalan!

Ja, alltså, hur återupptar man en nästan blogg efter nästan tre års vila? Vem vet, men nu är det åtminstone dags. Jag ska inte säga att jag gick in i väggen, men det blev för mycket och jag tappade helt motivationen på det mesta. Mycket har hänt och bloggen kändes oviktig, men nu är energi tillbaka och jag har själv börjat läsa gamla inlägg och finner mycket inspiration av det, så oavsett om ingen läser så skriver jag för mig själv och min egen träningsmotivation. 

Sirap och en av hennes nya systrar

Mycket har ju så klart hänt på de här tre åren. En del saker kanske jag rapporterar om för att skapa en plats i minnet, annat är glömt eller finns på instagram. Men om vi återupptar vad som var aktuellt vid mitt sista inlägg så kan jag göra en snabb resumé:

Jag hade ju börjat träffa en kille, det flöt på och vi blev ett par. Jag började med coachning hos Tone på Aannerud Consulting som jag träffade på ett nätverk för kvinnor i industrin. Med henne fick jag hjälp att börja rensa, för att göra plats för det jag ville göra och det blev en lång resa. 

Jag har rehabat Sirap till och från hela tiden, olika olyckor och skador som inte haft med varandra att göra. Varje gång jag tänkt tävla har något hänt. Jag bestämde mig för att sluta döma rallylydnad, jag började se det som något jag offrade mig för de andra och då är det ju på fel sida. Jag slutade också med alla mina styrelseuppdrag och jag har lämnat över rallytävlingarna på klubben. Däremot har jag gjort större uppdrag, som att vi arrangerade SM 2023 och året efter satt jag i sekretariatet på SM i Hudik, plus att jag skötte resultaten på FM 2024 i Västerås. Så jag har frigjort ganska mycket tid från ideella uppdrag. Trots det kom inte energin till mig. Jag som varit så van att alltid ha massa mål att sikta mot har bara varit trött och uttråkad av allt, trots hela livet som händer!  

Vårvintern 2024 dog min mormor, min älskade mormor som haft en fristad för mig genom hela livet. Jag köpte en folkabuss av en kund och började leva lite vanlife. Bussen köpte jag ihop med Tobias, och det blev det första stora gemensamma i våra liv. Strax därefter fick min chef och tillika närmaste kollega sparken (han var VD och ägare, och den andra ägaren fick något mental breakdown) och jag valde att säga upp mig i samma veva. Inget nytt jobb, men aldrig att jag skulle ha en sån chef. Jag tänkte att jag skulle ta ledigt typ tre månader och passa på att hitta mig själv, men råkade hitta ett jobb på Linkedin som jag sökte och fick. 60% som ekonomiansvarig HELT PÅ DISTANS! Det passade för bra för att låta bli och jag är kvar där än. Energin som går åt från mig är obefintlig, stor skillnad mot företaget innan där jag hela tiden kände in och var på alerten. Jag har också blivit hårdare (med hjälp av coachen) på vad jag accepterar som egen företagare av mina kunder, vilket gjort det jobbet lättare med. 

Till slut var det ändå dags att slå ihop våra påsar och i slutet på 2024 sålde jag mitt älskade hus i Kungsör. Jag älskade verkligen att bo där, både i huset och kommunen, och det är så klart härligt att bli sambo i ett hus på landet men samtidigt har det varit en stor sorg att lämna något som betytt så mycket för mig. Att jag skulle flytta var så klart för att jag kan jobba var som helst. Jag flyttade över 10 mil så jag har ju med det hamnat långt ifrån mitt vanliga sammanhang och kämpat en del med känslan av ensamhet. Dessutom har det hänt en incident här som jag kommer ta upp i ett eget inlägg som inte gjort det enklare. Men överlag så har det så klart varit härligt att bara ha ett hem att ta sig an, jag har fått nya husdjur (två katter och fyra höns, som jag ökat med tre egna unghönor), skönt att slippa åka emellan och så klart lättare ekonomi och liv när vi är två som delar på allt. 

I vilket fall, om vi återgår till bloggens tema, så har det uppstått en liten glimt av energi för hundträning nu, faktiskt ett större sug, så jag passar på att rida på den vågen och hoppas att det ska ta mig tillbaka lite till den jag en gång var. Energisk och målinriktad.