Snabba kast mellan hopp och förtvivlan

Ja, det rör sig verkligen mellan hopp och förtvivlan här just nu. Att ta sig igenom en arbetsdag utan att prata med någon om det hjälper till att läka mina ögon och kinder som ömmar efter alla tårar. Jag har inte berättat något där, för jag orkar inte prata om det. Jag fick frågan om allt var bra men svarade att det inte var det men att jag inte vill prata om det. Det kändes bra att kunna göra det. Men så fort jag kliver ut så släpper allt och sorgen slår mot mig. Varför muttrade Nässla när Milou kom in på jobbet? Varför måste jag fylla på så mycket vatten i skålen? Varför tvekar hon på att äta sin lunch? Varför tar hon inte initiativ till att göra något bus? För att hon ska dö ifrån mig. För att kroppen är full av elak cancer. 

Sen kommer jag hem och tänker att hon bara ska få leva livet fullt ut. Skit i att benet inte mår bra om hon får springa lös, hon ska få göra det hon trivs med. Så vi går till skogen. Nosar på rådjursrester. Springer, äter tryffel och badar i hålor. Kanske jag inte har något att oroa mig för, kanske det bara är en tumör som sitter på benet som vi kan operera bort! Annars skulle ju veterinären inte vänta så länge med allt. Och säga som det var. I värsta fall kanske det bara är 5 månaders konvalescens för att benet ska läka efter att de opererat bort en knöl. Så måste det vara! Hon har inte ett grått strå på kroppen, då kan den inte vara full av något som försöker ta död på henne. Men varför hoppar hon inte upp på alla stenar längs vägen för att få godis? Och varför går hon efter mig istället för att springa framför? Eller beror levervärdena helt enkelt på att hon bara har en infektion i kroppen och det är därför hon är lite trött? Att levern inte jobbar mot cancer i blodet. Bara en liten infektion som går att lösa med lite antibiotika eller vad som nu krävs. Och svullna lymfkörtlar behöver väl inte betyda något. 

Så kommer vi hem, med ganska gott mod. Så måste det vara. Men varför andas hon så tungt? Varför bjuder hon inte upp på bus? Varför hetsar hon inte runt bordet när vi ätit klart för att slicka i sig eventuella rester utan bara går och lägger sig? Varför kliver hon upp och ner hela natten och suckar ljudligt varje gång hon lägger sig? Varför väcker hon mig inte genom att vilja kliva ut? Är det kanske jag som överanalyserar? Pratar med hussen som bekräftar att hon har förändrats massor senaste veckan. Och sorgen tar sitt hårdaste tag kring mitt hjärta och bara kniper fast det. Varför kan vi inte vara för evigt?