En mardröm

För snart fyra månader inträffade något som var bland det värsta i mitt liv. Jag och Sirap skulle gå ut och gå och strax utanför vårt hus såg jag att det sprang en lös amstaff på ängen. Jag har mött den hunden förr med munkorg och ägaren har sagt att vi inte får komma nära, så jag blev så klart nervös och vände direkt jag såg dem, men hunden hann se oss och tog sikte för anfall. Det var inte en incident där hunden kom fram och kollade av för att sen bli aggressiv utan den sprang hundra meter med ett mål, att bitas. 

Därefter följde en mardröm. Jag minns inte följden på händelsen, men hunden satte sig i Siraps bog, bet sig fast i hennes mage/juver och försökte sätta sig fast i hennes hals. Jag sparkade hunden, stod på dess framben, satte mig på den och hela tiden försökte jag öppna käften på den. Jag tänkte bara att jag inte fick dra bort hunden för då skulle Siraps muskler/mage slitas sönder. Det är fruktansvärt att tänka på det här, trots att det gått hela fyra månader, så jag skriver inte så detaljerat mer om det. Hundens ägare kom till plats, lyfte upp henne i bakbenet, men hon slet sig och attackerade igen. Tobias hade hört mitt skrik och kom även och mötte upp oss och vi åkte direkt till Strömsholm. 

Jag hade inte en tanke på mina egna händer, men Tobias insisterade på att köra mig till akuten i Västerås och ta Sirap själv till Strömsholm. Jag gick med på det, glömde min telefon i allt tumult så jag kunde inte få vare sig uppdateringar eller säga var jag satt någonstans. Allt tog tid och jag satt bara och grät i väntrummet på jouren med en stor nedblodad handduk runt handen. När jag väl blivit omplåstrad och fått både antibiotika och stelkrampsspruta blev jag utsläppt och undrade hur jag skulle lösa det nu. Jag hade ingen telefon och kan inte numret till Tobias, men när jag kom ner på entréplan såg jag att han precis var på väg in på en toalett. Sirap var inlagd och de skulle ringa oss under dagen med uppdateringar. Vi fick hämta henne på kvällen och en så medtagen hund har jag aldrig varit med om 😭

Jag lägger inte upp bilderna som är från dagen efter för de är för grova, så detta är efter några laserbehandlingar och dagar av mycket effektiv läkning. 

Mitt ben efter jag har försökt sparka bort hunden, suttit på den osv.

Siraps hals, räddad av all päls

Det blev givetvis en polisanmälan av händelsen, trots att ägaren bad oss sköta det privat (utan att berätta för några grannar). Polisen la ner det innan det knappt ens kommit in till dem (eftersom hund = föremål blir det skadegörelse i fallet om Sirap, och eftersom de inte bussade hunden på henne var det en olycka, och jag var inte tillräckligt skadad för att räknas) men de skickade det vidare till Länsstyrelsen i Uppsala. Jag fick gott förtroende för handläggaren och hon lät helt förfärad när jag berättade om vad som hänt, och att ägaren sagt att de kommer fortsätta släppa den fast på andra ställen. Allt tog tid, men vi bad hela tiden om att få ut de handlingar som kom in (jag räknas ju inte som en part i detta så jag får inga uppdateringar trots att jag bad om det). Där kunde vi läsa att ägaren även i samtal med LS berättat att han tänkt fortsätta släppa hunden "Hon måste ju få leka". Då tänkte vi att hans egna dumhet blir vår räddning och han kommer få munkorgskrav, eller minst koppeltvång. Döm om vår jävla förvåning när beskedet från LS kommer och de inte får några som helst restriktioner, bara se till att det inte händer igen. Förvisso med undertonen att det innebär att ni bör ha koppel på hunden alltid utomhus, men det ger även en ägare, som visat prov på ganska dåligt omdöme redan, utrymmet att faktiskt ha hunden lös om han tycker det känns säkert (vilket han gjorde där utanför vårt hus). Jag känner mig så otroligt sviken av systemet och vågar ju inte ta promenader där jag bor. Jag har sett dem (i söndags gick de tom förbi vårt hus 😡) och de har alltid munkorg numera, men det hjälper tyvärr mig inte. När jag var tvungen att gå åt deras håll för att hämta min bil på verkstad hade jag med mig en kniv.

Alla handlingar finns att begära ut från LS i Uppsala med diarienumer 799-2025, jag har dem även uppladdade här och här. OBS! Det är mycket värre bilder så klicka inte om du är känslig för sår och blod. 

Mitt i allt blir det ju även massa försäkringsärenden. Dels anmälde jag olycka hos mitt eget bolag, som betalade ut för mina kostnader. Sen sa de att de kunde inte kontakta mig om ett år för att eventuellt ersätta för ärr då det inte står i min journal att de har tejpat mig. Först stod det inget alls i journalen och jag var i kontakt med regionen och läkare och de skrev de en journal men fick inte med att de tejpade och mitt försäkringsbolag var envisa. Jag kände mig så maktlös, även om jag då inte ens trodde jag skulle få bestående ärr så vill man ju inte misstros som ett offer. Men när jag visade bilder på såren och sa att det är väl självklart att de inte bara satte på plåster på de där hålen så gick de faktiskt med på att det var rimligt och jag ligger kvar i rullorna. Grät av lättnad över att någon trodde på mig. (Bolaget är Hedvig, ett litet billigt bolag som man bara chattar med, har varit snabba och bra trots det där med journalen). Nu vet jag för framtiden att händer något måste jag fota hela processen, inte bara innan.. 

Sen kontaktade jag mitt hemförsäkringsbolag (Folksam) om de kunde hjälpa mig i processen mot hundägaren. Vad skulle jag göra osv, men det var det mest otrevliga jag varit med om. De hjälper inte till med något, eventuell rättshjälp om jag inte får ut något på min privata begäran. Återigen känns det som att jag är helt lämnad ensam, trots att jag är offret. 

Några dagar senare får jag brev från Folksam, som är hundägarens försäkringsbolag. De skriver att de ska bedöma om jag har rätt till ersättning från dem. Jag blir lite osäker på hela processen och frågar dem vad som händer om de bedömer att jag inte har rätt till ersättning, kan jag då kräva det direkt från ägarna, men nej, Folksam företräder dem och om de bestämmer att det inte ska betalas ut något så är det kört för min del. Då skulle jag kunna använda min försäkring för rättshjälp, men hur skulle Folksam kunna driva ett ärende mot Folksam för att jag ska ha rätt till ersättning? De skulle dessutom inte stå för självrisk utan min försäkring skulle i första hand stå för allt, så då undrade jag vad som skulle hända om vi får fler skador under försäkringsåret och pengarna tar slut, men då får jag kontakta Folksam igen för att begära ut mer pengar (om de ansåg att jag hade rätt). Jag tyckte att sättet de formulerade sig på vad så pressande mot mig, som att jag var den som gjort fel. VI ska bedöma om du inte ändå var skyldig lite till händelsen, när ägaren själv sagt att givetvis ska vi betala allt. Jag skickade in min berättelse och alla mina kostnader och vi fick ersättning, tack och lov. Inte för allt eftersom jag gjort lasern på Sirap på eget bevåg, men för notan på evidensia, resorna och mina kostnader. Jag fick även 2400 kronor i sveda och värk. I sammanhanget för den sveda och värk jag haft så är det en piss i havet. De ska även kontakta mig om ett år för att se om jag fått bestående men eller ärr. 

Efter jag fick den dunderkuren med antibiotika har jag varit näst intill konstant sjuk. Mitt immunförsvar har försvunnit helt och jag har haft två omgångar med svampinfektion (men det är ju standard med antibiotika, även om jag aldrig haft det förr), två förkylningar, en vinterkräksjuka (trodde jag var immun då jag inte haft det sen barn!) och covid (som jag inte heller har haft under alla dessa år). I skrivande stund, 4 månader senare, är det rekord då jag inte varit sjuk på 10 dagar. 

Mentalt har vi båda haft det jättejobbigt. Sirap har fått panik när hon hört skrik eller hör folk prata som hon inte ser. Jag drömmer mardrömmar och får rätt som det är panik i skogen att den ska komma lös och jag har fantiserat så många gånger om hur jag skulle hugga hunden i halsen med en kniv eller försöka strypa den. Nu är det bättre och jag har vågat mig ut på promenader åt andra hållet mot där de bor, men nu gick ju de där i söndags så jag kommer nog låta bli det på ett tag själv. Jag måste helt enkelt åka in till stan och gå promenader där, och där får jag givetvis oro så fort jag ser en hund som är större och inte uppenbart helt inom kontroll. Jag är rädd att något ska hända igen och jag vet inte vad Sirap skulle göra mot en lös hund som kommer fram. Men vi är på klubbar, har tävlat och så klart blivit mycket bättre båda två. 

Vi har också pratat med en del grannar, trots att de bad oss att inte göra det. En granne såg det hela så då har de såklart berättat för andra, men vi har även pratat med en granne som bor granne med hunden i fråga. Han har i sin tur polisanmält den hunden två gånger då de också fått både sin hund och sig själv biten av samma hund. Han går sina promenader med en påk idag i rädsla att möta hunden. 

Strax efter detta hade Uppsala Nya Tidning en reportageserie om hundar som biter, vilket var både upprörande och intressant. Ett avsnitt handlade om hur LS resonerade och de ville hellre att ägarna skulle få en chans att göra rätt själva, men att över 60% av hundarna som blir anmälda biter igen. Många ägare till bitande hundar skyller på offren (en uppfödare hade en hund som bet ett barn i en barnvagn och hävdade att barn är opålitliga). Också en artikel om vilka hundraser det är som är anmäls och någon på Hundstallet som förklarade varför det var just dessa "missförstådda hundar". Det är dock låsta artiklar så inget jag kan länka till. 

Men ja, det är vad vi gjort mest av i år - rehabiliterat oss från ett trauma. Men vad jag fått för berättelser till mig känns det som att jag får vara glad att min hund ens är i liv. 

Norgeresa nummer 2

Så i vintras bestämde jag mig för att vandra längs med rallarvegen. Vi tänkte ut en plan, jag och en kompis vandrar, Tomas och hans bror cyklar och vi möts i Flåm där vi har en bil parkerad och reser tillbaka tillsammans. Det blev ju så klart lite ändrade planer så det blev bara jag och kompisen som åkte, men med tanke att vi tar tåget tillbaka istället. Sen var det här ju med att hitta en kompis som kan och vill, men jag hade en barndomskompis som jag frågade om hon ville med och det ville hon. Hon har aldrig gjort något liknande, knappt ens sovit i tält. Hon går mycket och jag vet att hon är tålig, jag har aldrig hört henne gnälla och för mig är det avgörande. Jag kan ta allt ansvar för det praktiska, men inte bära en till mentalt som inte orkar pga hungrig, kall osv. 

Vi ska iallafall inte svälta ute på fjället

Vi hade bokat hotell när vi kom fram för att kunna landa samt en natt tre dagar senare. Det inser jag ju i efterhand är rätt dumt, man bör ju ha ett boende under en längre tid och därifrån planera tur baserat på väder, men jag förutsatte att det skulle vara hyfsat väder då det var samma tid på året jag och Tomas cyklade 2019, i strålande sol och värme typ. Jag hade så fel..  

Städskrubben på hotellet hade ovanlig skyltning

Testar spåret lite under kvällspromenaden

Laddar!

Nu kör vi! Planen blev att ta tåget till Myrdal och gå tillbaka, så 
slipper vi sitta och vänta på ett tåg när vi är framme. Vädret skulle också vara liite bättre åt det hållet.

Sirap gillade inte att åka tåg.. 

Direkt utanför tåget blir livet bättre för oss alla

Det regnar

Och regnar och regnar.. 

Vi gick ungefär två mil första dagen och efter några timmar var vi dyngsura. Jag har ju rätt dyra kläder och jackan impregneras varje år, men trots det var jag blöt hela vägen in. Det visade sig också att sovsäcken i min väska blivit lite blöt, och i Lottas ganska mycket! Vi slog upp tältet, lagade mat inifrån och åt innan vi typ somnade, kalla och blöta. 

Dagen efter var väl inte tanken på att sova en natt till utomhus särskilt lockande, med tanke på att inget var torrt, så vi bestämde oss för att gå till Finse och ta tåget tillbaka därifrån. Vi hade dock ingen mottagning på mobilerna så vi kunde inte kolla om det gick tåg eller om hotellet kunde tänka sig att byta natt för vår vistelse (men Geilo låg inte långt bort och då skulle vi nog garanterat hitta ett annat boende där, men det är ju synd att behöva vaska en ganska dyr natt). Över två mil var det till tågstationen så det var bara att packa ihop, hitta de bästa tänkbara kläderna och gå. Jag har alltid en reservponcho i väskan, så jag bestämde mig för att ge den till Lotta, och själv gå i min ulltröja, den står emot väta lite hyfsat ändå. Sen var det bara att ta ett steg i taget för att avverka våra kilometrar.  

Nu var det fem grader, väldigt blåsigt och vått i luften (regnade inte, men byxorna blev dyngsura från det håll vinden kom). På det redan lite blött under och på väskan som ligger mot ryggen. 

Den här miljön är vad vi skulle tältat i om vi tagit en natt till. Nej tack. 

Det var jättemycket snö, säkert totalt 1 km på vägarna, till skillnad mot 2019 då det inte var någon snö alls. Till slut kom vi till en skylt som visade 10 km från Finse, då började det uppstå lite hopp. När det gått 5 km flög vi fram den sista biten!

När vi fick syn på stationen provade jag mobilen igen och nu hade vi mottagning! Mailade hotellet och kollade tågtabellen, det skulle gå ett tåg ca 50 minuter senare, nästa först sen kväll! Vi "rusade" mot stationen och den lättnaden när dessutom hotellet svarar att vi absolut kan byta natt! Vilken glädje!

På stationen, summerar alla steg

En kvarts tågresa senare så var vi vid hotellet. Vi skrattade gott åt oss själva som knappt kunde resa på oss, men vi var ändå så nöjda med allt! Över 4 mil på ett dygn, spöregn, nästan 20 kg packning, blåst och kyla men vi knatade på. Lotta fick nog en mental kick över sin egen förmåga och jag hoppas hon bär med sig den vidare i livet. Man kan så mycket mer än man tror. Själv är jag glad att hon var med, för hade jag gått själv hade jag tvingat mig att gå vidare enligt plan, jag känner mig själv. Det var nyttigt även för mig mentalt att bryta, utan att känna att det gjorde något. 

Sirap bad inte ens om middag på kvällen

Allt jag behövde. Nyduschad, lite bubbel, mat och chips. Senare tillkom en
kopp te och täcke, då vi blev frusna igen.  

Vi sov gott den natten och nästa dag sken solen och vi åkte in till Oslo och kollade in den staden. Blev en promenad runt hela centrum med start vid Akers brygge. Häftigast var operahuset, där även Sirap kunde bada. Man kan säga att det var lite kontrast på vädret med 25 grader nu, mot de 5 vi hade morgonen innan.. Snygga var vi inte heller i våra tajts och badtofflor, men vad gör det om hundra år? Vi hade upplevt ett mentalt krig ;-) 

Jag tycker ändå min kompis gjorde det så bra. Helt oförberedd på hur tufft det egentligen skulle vara, men utan att gnälla (mer än mig) så tog hon bara det ena benet framför det andra, och jag vet hur många andra mer rutinerade som hade varit hemska att ha med sig där. Men hon var tuff!

Upp på taket i solen

Lunchstopp. Lotta gav deras mjukglass högsta betyg. Jag passade
även på att ta mig en skolebolla! Mums!

Äntligen hemma!

Nu känner jag mig klar med rallarvegen och nästa vandring ska jag bo längre på en plats och välja utifrån bästa förutsättningar. Ibland har man tur och njuter av vandringen, ibland njuter man av att komma hem ;) Fast trots att det var tufft var det vackert och vi skrattade  mycket. Och var stolta över våra prestationer. 

Hem och vända

Det blev inte många dagar hemma innan det var dags att åka vidare, men de var ändå härliga så bjussar på lite bilder. 

När jag kom hem slutförde jag alla kläder till Sandras kommande bebis och cyklade över med dem och lite fika.

Jag fick in min nya soffa till mina nya tapeter, mina bilder och mitt renoverade bort. Älskar!

Jag och Sirap åkte över och hängde lite med min dejt, vi hade också fina dagar tillsammans med promenader, bad och körsbärsplockning

Hemma igen fick vi till en oväntad dejt med Pernilla och Colour

Sen var det trots allt lite vila och Sirap var mycket nöjd över att vara hemma i sin egen säng igen.. 

 

Norgeresa nummer 1

Efter Orsa blev det tillbaka till jobbet en vecka och sedan packa för nästa tur. Det var någon som frågade varför jag inte åker kommunalt till Norge och jag skickade min packning som förklaring ;) Jag började med att åka och döma i Storfors, och sedan åkte jag till mosters hytta på Hovden. De var där vilket var ett väldigt mysigt sätt att starta semestern, inte bara hamna helt själv i ödemarken. Det har varit ganska mycket känslor åt alla håll den här tiden, och då kan det vara skönt att bli ompysslas med färdig mat och lite sällskap. 

Ready set go!

Domarpaus på vägen

Matstopp på vägen

Mat och vin vid ankomst

Soligt och fint på Hovden

En av dammarna i närheten av Hovden fick bli ett utflyktsmål

Även en tur upp på Hovdenut

På söndagen åkte moster och morbror hem och vi hängde kvar till måndagen också. Njöt av sol och lugn, samt lite kortare vandringar (nåja, tror nog en och annan svensk hade tyckt till om den lilla turen..) Jag letade rätt på en vandring jag kunde ta på Haukeli på vägen till mormor, kollade väder och hittade en liten tur fram och tillbaka som skulle ta totalt 4 timmar. Tänkte att det kunde vara en bra start för att tälta och testa på det. Åkte efter lunch från hyttan. 

Bilen parkerad och vi är redo!

Upp där ska vi

Det går inte fort men ändå blir man helt slut. En liten mat- och vilopaus i solen efter en timmas vandring

Det blev lite gå på snö, men man såg att det var på backen, även färgen från markeringarna lyste igenom på sina ställen. Men ändå lite obehagligt, räcker ju med 30 cm hål för att det ska göra ont att ramla ner med foten. Men jag klarade mig bra!

Hade sett på kartan att det fanns två sjöar och jag tänkte jag sover vid den andra. Tur det, för vid den första var det två killar som slagit läger och de fiskade. Det var säkert en timma bort från den andra sjön, så kändes inte obehagligt på något sätt. Jag glömde faktiskt bort att vara rätt, eller rättade sagt, hade aldrig en tanke på det. Vem är elak på ett fjäll typ? 

'

När jag kom upp till sjö nummer två fick jag ett hallelulja-moment. Här kunde jag slå läger och när jag letade efter en gräsplätt sken solen rakt på den! Framför ett vattenfall, bredvid sjön och med utsikt rakt ut över haukelifjell! Det syns tyvärr inte så bra på bild, men det var helt otroligt! Känslan i kroppen är helt omöjlig att beskriva, det var verkligen sån tur med allt! 

Jag slog upp lägret för att fortsätta upp på själva nuten, men det var snö de sista 20 meterna och där var det längs bergsväggen och jag tänkte inte chansa att klättra på det. Men vi kom en bit upp och på bilden nedan ser man längst upp till vänster där vi slog läger om sjön. 

Utsikten åt andra hållet i tältet, toppen vi inte nådde och vattnet jag tog ett (iskallt) dopp i

Så glad över mitt tält, som jag valt att ha lite tyngre mot att jag ska kunna sitta i det och kunna öppna det så här. Det blev precis som jag drömt om. 

Efter bad blev det ulltröja och matlagning i solen. Ni ser, larvigt mysigt!

Sirap var inte lika övertygad om att tältlivet var för henne.. 

Vi vaknade tidigt på morgonen då jag insåg att det idylliska med tält lagom försvann vid sova i det ;) Äsch, så farligt var det inte, men när jag vaknade alldeles kissnödig och det var ganska kallt bestämde jag mig ändå för att påbörja resan vidare. Vi packade ihop, åt frukost och rörde oss neråt. Eftersom jag vaknade så tidigt passade jag på att åka till Odda och besöka Bondhusvatnet, jag försökte komma in där sist men parkeringen var full. Nu var vi tidiga plus att de tar ut en avgift för parkering, så det fanns gott om plats. Bondhusvatnet är en enkel vandring på stor grusstig, ett par kilometer som man kan gå med barnvagn. Jag var bara där för att se fotovyn. 

Ta bilden och sen ner igen typ ;) Väldigt vackert på vägen upp och ner också, jag gillar ju vestlandet med både skog, vattenfall och berg. På bilden kan man även se en glaciär där längre bak. 

Därifrån bar det av hem till mormor där jag bara legat på soffan, stickat, ätit och gått turer. Kändes svårt att komma in i lugnet först, jag har inte träffat mormor sedan 2019 och sedan dess har hon ju åldrats både kroppsligen och med demensen. Fick lite lätt ångest när jag träffade henne först och kände bara att jag ville åka hem direkt, men sedan landade jag sakta med säkert och det blev fina dagar där. 

Bara utanför knuten, vår promenadstig

Fyllde på i en av de bästa garnaffärer jag varit i!

Promenad med moster och hennes hund Balder

På fredagen kom mamma, bror och Melvin, så på lördagen passade vi på att åka ut till morbrors stuga vid havet. Där var det krabbfest och när vi åt såg vi delfinerna och laxar hoppa ute i vattnet. Magiskt!

Stickning får följa med och ladda kärlek var jag än är

Fick till en otrolig bild på Sirap i solskenet

På söndagen tog vi en tur till "deras egna trolltunga" Himakånå (fritt översatt Hemmafrun). Det var bara 2 km vandring och jag tänkte att den kan ju mamma följa med på. Hon har som dröm att ta sig till trolltunga, men hennes ben funkar ju knappt, så det är ju en omöjlig dröm. Tänkte att detta kunde vara ett bra komplement. Även här var vägen lätt att gå på, det var grusväg hela vägen upp, däremot otroligt brant på sina håll och man fick zickzacka sig upp längs vägen. 

På väg till startplatsen hittade vi denna fina hundpausplatsen

Lite nervös blir man ändå.. 

Helt okej variant av egen trolltunga. Inga folk var det heller, rekommenderar er att åka dit istället för till turistattraktionen ;) 

Efter turen fick mamma givetvis ont och det slutade med att hon däckade på kvällen. När jag låg där i samma rum och hon snarkade som hej kom och hjälp mig bestämde jag mig för att det var dags att åka hem. Jag kände mig klar med resan för denna gång. 

Lunch på vägen hem, soft-is med sjoklade. Mums!